untitled

Jobbet och revolutionen [25/8 -02, 08.23]

Jag älskade mitt jobb
Jag ställde upp för andra
Jag gjorde allt för att det skulle fungera
Jag såg brister som ingen annan såg
De kanske inte ville se...?

Jag ifrågasatte

I början var det positivt
Sedan kände jag hur maktlöshetens dimma,
spred sig inom mig
Jag kände mig stark, ändå blev det mitt fall,
att se andra
Varför såg jag inte mig själv?

Den lilla pojken inom mig stod utanför min dörr och knackade
Jag vågade inte öppna
Han knackade flera gånger
Jag var rädd

Tänk om han skulle väcka känslor som jag hade förträngt?
Tänk om ingen skulle tycka om mig?
Tänk om jag skulle misslyckas?

Jag misslyckades, jag orkade inte längre
Jag var matt och apatisk
Jag ville bara sova

Stressen jagade mig hela tiden
Jag brydde mig inte längre
Ta mig!

Det praktiska tog överhanden, flytten

Jag började min resa,
efter två månader hade jag bara kommit till tågstationen
trots att den ligger en kvart härifrån

När jag åkte hem till min barndomsstad,
steg jag på tåget
Tåget åkte ner mot avgrunden, fortare och fortare

Jag ville inte leva
Det fanns ingen mening
Jag bad om hjälp, men fick ändå söka den själv
Måste man vara frisk för att vara sjuk?
Vem är det egentligen som är sjuk jag eller jobbet?
Till slut hittade jag min reseledare
och olika resekamrater började dyka upp

Jag började känna hopp
Hopp om att duga som jag är
Vi var inte synonyma längre, jag och jobbet
Vi hade skilt oss eller snarare jag hade skilt mig

Det finns viktigare saker än att jobba
Jobbet är bara ett jobb,
ett medel för att förverkliga mig själv

All tid jag la ner på jobbet, allt engagemang
Jag var klippan som alltid fans där, för andra!
Jag jobbade över utan att få betalt
Jag försökte få synergier utan att själv få energier

Jag tillät mig själv bli jobbets slav
En slav som inte var annat än en maskin
En maskin som kunde ersättas när den gick sönder
trots att den kunde lagas

Jag kände mig förbrukad men inte utan hopp
Jag kände mig kränkt och sårad
Ett sår som börjar läka men som fortfarande varar sig
Jag gråter och känner hat
Hatet och sorgen börjar nu övergå i trygghet,
till mig själv och den lilla pojken inom mig

Jag börjar känna ro
Stressen jagar mig fortfarande men inte lika ofta
Jag tillåter den inte!

Det som jag trodde var ett misslyckande,
var inget misslyckande, det var ett nödvändigt ont
som inte var något ont.
Utan en underbar möjlighet att utvecklas, trots motgångarna

Jag har själv skapat min trygghet,
genom att hitta svaren inom mig.
Det borde vi alla göra
Om du vill och vågar?

Jag har fått hjälp på vägen där jag minst anade det
Inte där jag letade på jobbet och bland vissa vänner

Trots allt mitt engagemang till jobbet,
var jag bara en maskin för dem, för dyr för att laga
De såg inte min potential!
Jag ser den och den är inte värd att läggas på ett jobb,
där jag betraktas som en maskin, som en rad i budgeten
Där budgeten är noll!
Trots att avkastningen kan bli tiodubbel kanske mer

Företag utgörs av människorna som jobbar där, inte tvärtom

Vi har blivit maskiner i ett samhälle,
där framgång och lycka mäts i materiella ting
Det är dags för en förändring, en revolution
Mot det materiella för det mänskliga
Revolutionen har börjat för mig

Har den börjat för dig?

Dikten är hämtad ur diktsamlingen "Nakna ord som växer". Klicka här för att ladda ner