Bakgrund

Dikterna till ”resan…” skrevs mellan 16/8 och 24/10 -02. Startskottet för alla tankar kommer flera månader tidigare. Jag jobbade extremt mycket. När en arbetskollega dog började jag reflektera över mitt liv. En vecka efter dödsfallet bestämde jag och min flickvän oss för att separera. Jag kämpade febrilt för att klara av alla känslor och allt praktiskt både på jobbet och hemma. När min chef slutade fick det bägare att rinna över. Jag kände mig orkeslös, viljelös och sönderstressad. Den 13:e mars 2002 fick jag diagnosen utmattningsdepression. Benen på livets pall gick sönder.

I jakten på att bli frisk och få hjälp träffade jag en psykiater, på en privatmottagning, efter mycket letande. Han engagerade sig mycket i mitt läkande och gav mig ett bra stöd. Jobbet tog inget ansvar för min rehabilitering, såg mig inte som människa och kränkte mig. Jag fick driva min rehabilitering själv.

I det mörka och jobbiga växte nya och gamla vänner fram från oväntat håll. Jag började spela improvisationsteater där jag fann glädje, kravlöshet och nuet. Ibland var jag ute och dansade salsa som också gav mig glädje och fick mig att glömma det jobbiga för en stund. Trots att teatern och dansen gav energi tog det också på krafterna, ofta med sängläge som följd dagen efter.

Tankar återföddes, tankar som hade förträngts, tankar som blivit glömda, tankar som bubblade upp ur stressens brus. Skalden inom mig vaknade till liv.

Texten är hämtad ur diktsamlingen "Nakna ord som växer" Klicka här för att ladda ner